När jag var mycket liten fick jag en halv kaka att äta eftersom det var fullt tillräckligt för ett barn i min då mycket ringa ålder. Min syster, två år äldre som hon var, fick en hel. Hennes utveckling, såväl vad gällde de mått som på den tiden fastställdes mycket noga för att mäta individernas utveckling sammanföll med kollektivets, som verbalt och inte minst internmedicinskt, var därmed gången så långt att hon inte bara förtjänade utan även klarade av att hantera ett helt Mariekex. Själv var jag ännu fåordig men klarade ändå att se den distinkta skillnaden mellan diskreta begrepp som upp, ner, du, jag, varm och kall. I många fall kunde jag dessutom kombinera en kognitiv medvetenhet med en distinkt verbal förmåga. När min mor, som var en klok mor redan då, gav mig ett halvt kex kastade jag det ifrån mig i förorättad ilska och kommunicerade hela min argumentation i ett skri av retorisk stingens som jag sedan dess aldrig lyckats upprepa: ”HEEEL!”
Egentligen var min omvärldsmedvetenhet häpnadsväckande, för inte sökte jag bara vara lika i sann svensk samhällsanda eller rättvisa oavsett yttre förutsättning i enlighet med global liberalistisk demokrati: Med ett enda ord sammanfattade jag, med all den precision som lingvistisk pragmatisk forskning kan uppbringa, hela den existentiella och religiösa problematiken, som hemsökt mänskligheten, samhällen, filosofier och samtliga enskilda människor som sett dagens ljus, med detta enda ord och enkla emotionella uttryck. Jag hade i stunden inte tålamod att vänta på att se mig som hel. Men världen förvägrade mig det och ännu står det mig oklart om det berodde på utvecklingspsykologiska samband, det annalkande postmoderna tillståndet, det kalla krigets genomsyrande konsekvenser för sin samtid eller den så svenska konflikten mellan det socialdemokratiska projektets värden och de allt starkare kommersiella influenserna som lyste i guld mot rött på kexpaketets så tilltalande och naturligt naturliga, cylindriska design.
Knappt femtio år senare finner jag, trots det utökade ordförrådet och härdade matsmältningssystemet, att inget skri kan vara mer relevant än det jag då utstötte. Då lugnades jag av att min kloka mor till sist gav mig den prövande lärdomen av ett helt kex: Jag tog en tugga, så gott jag kunde, titta på den deformerade cirkelformen i min hand och kastade det med samma begärande skri: HEEEL! När min mormor hade varit barnvakt rapporterade hon att allt gått bra men att hon inte förstod mitt utrop och min frustration.
Min lärdom då och den vishet jag har idag skiljer sig inte mycket åt. Jag biter i kexet, en tugga saknas och det kompletta förefaller sakna något, eftersom hela vår västerländska vishet bygger på att helhet är något sammanhållet, fjärran från det postmoderna eller orientaliska: Det förra som liknar kaos vid vila, det senare som definierar separerade motpoler som nödvändiga komplement.
Jag minns min elev som efter en kurs i det postmoderna frågade hur jag kunde lämna dem i det postmoderna tillstånd de befann sig i rent kognitivt, genom den i sig fantastiska postmoderna medvetenhet som de skaffat sig: Utan att ha ett kex tillhands ville hon likafullt se sig själv i en helhet, en H&M redigerad Vidgade Vyer Vortex: Hon ville se helheten i detta kaos med sig själv i centrum, när hon precis som jag ännu befinner sig i periferin, trots allt det som våra sinnen meddelar oss.
Det sägs att kroppens celler förnyas vart sjunde år och jag blickar tillbaks och ser trotsåldrar, pubertet, depression, nya livsriktningar, fysiska traumatiska upplevelser, kognitiva omdaningar, magsår och nu detta: Den kanske ultimata omdaningen. Att omdana tarmsystem, kroppsfunktioner och relationer är en sak; då kan illusionen om helheten bevaras. Men när det kognitiva systemet ska omformas, omstruktureras, omdefinieras och minnena om det som varit samtidigt befaras förefaller skriet på helhet närapå lika relevant, problematiskt och oresonabelt som då det fragmenterade Mariekexet betraktades under en del av en obestämd och kortare tidsrymd i min hand.
